The ones that count.

Igår hade jag Bella Bambino i stan. Det är mycket få människor som får mig på så gott humör som den tjejen. Hennes konstanta garvande gör mig rakt igenom glad och parkeringsboten garvade vi bara bort, likaså trashandet av Hemmakvälls inredning och allt annat som eventuellt kunde vara dämpande. Hon blev kvar lite längre än tänkt men jag hade kunnat behålla henne ett tag till. Hon är en av de där som man måste träffa igen för att inse hur mycket man saknar dem när de inte är i närheten. Jag har insett att jag har ett par sådana. Precis på samma sätt som jag har motsatsen - människor som jag tror att jag saknar fast jag ändå mår bättre utan.

Mamma har hittat lite dagisfoton. Min barndomskärlek Hanna är med. Det skulle vara tokkul att träffa henne igen. Sen finns Jesper, Tommie, Viktor, Marcello. Många gamla godingar. 80-talsmodet kan dock ifrågasättas. Låt oss säga att min förkärlek för pastellfärgerna i excel numera är förklarad.

I morgon har jag tagit ledigt för att hinna med morgonbönen med 1200 muslimer som kliver ur ramadan. Fest!



Henke - remember (reach)