Machina me

Just nu är det lite mycket. Så det får som sagt bli Henke 1.0 igen. Det kändes förresten inte alls främmande när jag och Colle var de enda som höll natten ut i Skåne. Inte ens mobilen höll.

Filmfestivalpremiär ikväll. Med tre flitiga flickor från Folkets Bio. Det var också tredje året i rad för Henke. Jag börjar bli en premiärnörd. Filmen var såklart alldeles lysande och handlade om relationer, Asbergers och tja... rymden? I rymden finns inga känslor. Klart sevärd. Imorgon blir det Lebanon med snuten.

En galet efterlängtad premiär på en större venue:



Nittionio riddare var inte en så dålig sak som jag trodde. Jag ska ge dem lite uppmärksamhet framöver. Kanske är de något på spåren. Men logiken var inte helt lätt att komma in i. Det här måste smygas in. Bara så ni vet.

Jag läser Bokslut Reinfeldt och Dzjan på samma gång. En för att bittert och sorgset lära mig hur man bryter ner ett lands välfärd utan att någon märker det, den andra för att återställa hoppet i mig efter att jag läst den förra. Det är mörka dagar vi lever i. Sverige är på väg att förlora sin särart, sin stolthet och sin prägel. Vi blir ännu ett ruttet medelland där alla är för upptagna av att roffa åt sig för att våga bygga något tillsammans. Det gör ont i mig.

Jag behöver disciplin, eller tokstolleri. Jag har inte bestämt mig än.

Det enda jag är tröttare på än mig själv, är borgarna.

Veckans save: "You're my favourite starting all star left wing hat trick mother fucker. No depression will ever change that. So, bitch, shape up! xoxo"

Henke - landar återigen i mina kaosets systrar