Jag har problem med magen. Grava sådana. De började för ett par år sedan i samband med vår resa till Kambodja, där förgående stress och vatten drucken från en bäck i en nationalpark kan vara en del av förklaringen. Idag har pressen ökat och magsmärtorna parallellt med det.
I natt ledde det till att jag vaknade i fosterställning och undrade om jag skulle dö. Alltså inte direkt - utan om det pågick processer i magen som kunde vara livshotande i längden. Det fick mig att känna mig akut ensam. När man ifrågasätter sin egen existens så tröstar det något så oerhört att bara ha någon att hålla i. En arm att gripa efter eller någons blick som möter ens egen. Det saknades och min ensamhet resulterade i ett meddelande till en av de personer som förtränger tillräckligt mycket för att inte oroa ihjäl sig över att denna gigant är rädd. För rädd var jag. Jag insåg i samband med nattens scener att inget kan vara hemskare än att behöva dö ensam. Alla borde ha en mänsklig rätt att slippa det.
Jag vårdar min mage enligt momis och Mayqueens instruktioner nu. Vet inte om det hjälper, men även om jag ser min kropp som ett fordon, så är det ju bra om den här Ferrarin håller ett tag till. För även om jag gjort galet mycket nytta redan, så är jag ju inte klar än. Världen är ännu långt ifrån hur jag vill ha den när jag möter mörkret.
Henke - själsliga magsår
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar