Oh my Göran!

Vi sjunger refrängen i Änglahund. Jag tänker att det är lite som ett väckelsemöte, fastän jag aldrig varit på ett sådant. Det närmaste jag kommit är en kusins läskiga konfirmation. Alla småpratar glatt och fikar på kaka, bulle och kaffe i sossemugg. När Göran kliver in så tystnar sorlet. Det är den effekten en naturlig ledare har på människor. Han skakar hand med människorna. Småpratar och skrattar. Det är varmt i lokalen.

Göran pratar tydligt, fritt och genomtänkt. Han är väldigt specifik i sina åsikter, men jag identifierar mig ändå i precis allt han säger. Några formuleringar är som stulna från min själ. Kanske symboliserar de den äkta socialdemokratiska arbetarsjälen. Den själ som brinner för dagligt slit och långsamt skapar den kollektiva nyttan och glädjen. En fras jag återkommer till när jag själv går på knän är "om inte jag orkar, vem orkar då?". Den tanken får mig alltid att fortsätta. Göran säger om vår sjukförsäkring, om pensionärernas höga skatt och om den förstörda A-kassan... "Om inte vi kan ha ett värdigt system, vem kan då?" Att genom hårt arbete ta ansvar för de som har det svårare tycks vara vårt ok. Det är det socialdemokratiska oket, som vi aldrig kan lägga ifrån oss, eftersom det är fastvuxet i våra hjärtan.

Jag träffar senare en barndomskamrat jag inte sett sedan lågstadiet och vi pratar som om vi fortfarande kände varandra. Det är enkelt när man bär på samma värderingar. Värderingar som förespråkar värme, morot, förståelse och förmågan att sätta sig in i sina medmänniskors vardag. Det är solidaritet. Det är kärlek. Vi ska ta en fika framöver och catch up.

Göran är fantabulous, för att uttrycka det som Posh.

Egentligen skulle jag skrivit ett inlägg om otrohet. Men Göran fick mig att ändra tema. Hur intressant är otrohet i förhållande till solidaritet? Inte alls mina vänner, inte alls.

Henke - stolt över människorna i mitt parti