Med eller utan

Jag lämnar stadsbiblioteket med slokande huvud. Ett avslutat kulturnämndsmöte där vi socialdemokrater inte fått något gehör för att vi vill ha öppna möten. Nedröstade. Demokratin utan medgång. Varför är borgarna så obekväma med att släppa in medborgarna i våra slutna salar? Är det för att det som skiljer medborgare från borgare är just prefixet; med. De vill inte vara med, eller ha med. De gör hellre utan. Utan folkligt stöd, utan insyn, utan ansvar.

När jag påbörjar mitt föreningsarbete känns det genast bättre. Namnen på etiketterna jag klistrar på kuverten känns mer med än utan. Rizgar, Kerime, Mona, Katja, Mehmet, Annika, Bessim, Ali, Evert, Birgitta, Ibrahim och Ulf. Utskriften har blivit fel så klisterlapparna delar adresserna på mitten. Arbetet jag lägger ner på att fixa de trasiga adresserna lagar mig mer än jag lagar dem. Jag känner mig delaktig - det känns som om jag är med, inte utan. Medlem, inte utan lem, om man vill göra det kul.

Morsan har alltid röstat rött, men är ändå lite obekväm med att gå med i partiet. Men hon hjälper mig att dela ut kallelser och sätta upp anslag. En medhjälpare. Det är fint väder, lagom temperatur. Det är vår, och det luktar koskit. Koskit i förorten kan tyckas vara en paradox. Men inget är så paradoxalt som förorten. Urstark, men så svag.

Varje trappuppgång luktar annorlunda. Någon kanske har rökt i hissen, någon håller på och lagar mat och familjens barn springer in och ut till grannen. Det luktar curry i 47:an , det luktar fläsk i 49;an. Några killar i blåställ håller på och byter element på kärrhöksgatan, andra gör stambyte på tornfalksgatan. Hyresvärden är i otakt med tiden - mån om sina boenden, utan egen vinning. En hyresvärd med de boende, inte utan.

I rondellen mellan husen står Sandra. Jag känner henne inte, men områdets fotbollsklubb har uniformerat varenda unge i rött och svart, med stora namn på ryggen. Hon ler åt oss när vinden smeker henne medhårs som vi passerar. En stjärna i ett lag av brinnande individer men likväl, en medspelare. Medspelare i en medkännande förening i rött, där Sandra kan fortsätta spela trots att hennes föräldrar inte längre är medarbetare. De blev ju varslade.

Gösta får dela ut kallelserna på andra sidan affärscentret. Han är medmänsklig på ett sätt som får mig att förstå att han sällan simmat medströms. Det är det som framgår så tydligt där jag bor. Att medborgare, medmänniskor, medhjälpare, medspelare och medsökanden, blir så mycket större tillsammans. Det blir likt en medicinsk behandling stärkande.

Efter en eftermiddag medurs börjar min fot värka. Hassur tittar på mig medlidsamt när jag linkar in för att köpa frimärken till de kallelser som måste lämna förorten, för att nå de som har flytt - men ändå stannat kvar. Till de som inte velat lämna vårt land av medsols motgångar.

Finansministern kallar det han ser i min förort för utanförskap, uråldrigt och unket. När han stjäler vårt prefix blir det istället mediokert, medelmåttigt, medskyldigt eller medeltida. Hans pragmatiska avsaknad av mänskliga värden gör mig sorgsen. Lika sorgsen som jag blir när jag måste förklara för en Fredrik jag verkligen uppskattar varför facket är rätt.

Som om att vara med - inte skulle vara skäl nog. Att vara med. Att göra för andra. Det har ett egenvärde. Att slippa känna tomheten, att inte vara utan.

Mitt hjärta vet att alla ska med. Alla ska med.

Henke - Med, aldrig utan.