När vi var 14, satt jag och Micke på Kulturhuset och spelade Worms med en dubbelt så gammal herre. Det var min första kontakt med de mordiska maskarna och vi hade kanonkul. Den äldre liraren döpte alla sina maskar efter rednecks, såsom Joe, Bill, Butch och Bob. Jag kommer inte ihåg så mycket mer. Men det är ett fragmentariskt minne jag ler åt. Bara en sån sak.
Bob ja. Bob Dylan halkade jag ju in på i mitt förra inlägg. Såhär nån timme senare har han tagit över min dator. Brownsville Girl kan ju vara bäst någonsin. Eller varför inte Every Grain of Sand, eller tidigare nämnda Beyond here lies nothing. Emotionally Yours? Gotta Serve Somebody? Det är aningen för bra för att man inte ska bli lite tårögd. Mina känslor har rört sig utåt i kroppen de senaste åren. För att nu nästan sitta precis under huden. Det är mysigt att vara i kontakt med världen.
Surt bara att jag inte har någon att nattsudda med, såhär i väntan på att få betala räkningar.
Jag glömde förresten säga att jag tycker Anna Odell borde få årets medborgarpris. Jag älskar tjejen. Och för er som hängt med länge här på bloggen, minns att jag förutsåg att kultur skulle få mer utrymme i år än tidigare. Jag förutsåg också Michael Jacksons död. Nostradamus, släng dig i väggen.
Henke - Bobifierad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar