Vargar och strutsar

Jag skrev om att känns sig hemma. Men jag förlänger gärna det hela lite efter att ha fått en vidare inblick efter två dagar ute i Skånes skogar tillsammans med kvalitetsgänget. Det är också viktigt att inleda med att allt som sägs nedan sägs i kontexten pågående omorganisation, och ämnar inte vara en totalbedömning av de berörda. De är samtliga högst ärbara och högkvalitativa människor.

Under hela min uppväxt har jag omgivits av mina grabbar som aldrig skulle låta ödet, omständigheter eller livet (kalla det vad du vill) styra deras framfart. De är hungriga vargar, ibland på gränsen till dumdristiga, arroganta och oförskämda - men överlevare in i märgen. Det är min trygga hemmiljö att omges av dessa iakttagande, hotade och strategiska män. Jag inser nu att det har funnits en trygghet i att alltid ha sett andra i min närhet hålla tempot och hoppa över stup.

När jag möter kvalitativa kollegor på Bergakungen utanför Osby är det inga vargar jag omges av. Istället ser jag en hel del strutsar. De utgör en jagad massa, påverkade av yttre förändringar, i realiteten omorganisationer, som förändrar deras vardag, deras hemma. Och likt strutsar agerar de i all sin nervositet och oroliga rörelse på två sätt. Vissa stoppar huvudet i sanden (även om detta är en strutsrelaterad myt är den bildligt klockren). De tycker att alla som rusar in i dem utgör problemet och de blir aggressiva och rädda av det som sker. De är självförverkligande offer. De som är aningen starkare inser värdet av sina långa halsar. De lyfter blicken ovanför den rörelse som sker precis i deras närhet, och ser helheten. De gör en bedömning utefter de mångas riktning och de anpassar sig till den nya horisonten. Den senare varianten är att föredra om man nu måste vara en struts. De har såklart bättre förutsättningar att komma ut levande i andra änden -men jag är inte så förtjust i strutsar.

Jag föredrar vargar. Vargar ser sig hela tiden omkring, de har inga trygghetsillusioner, inga falska förhoppningar. De vet att de lever under konstanta hot och de vet sedan länge värdet av att ligga steget före. När de tvingas höja tempot, förändra sin vardag, sin hemmamiljö, så är det naturlig verklighet.

För en struts är det otäckt att ha sällskap av en varg. Inte bara för att vargens mungipor tenderar att rycka när den ser den hjälplösa skocken av strutsar, utan också för att vargens lugn påminner om verkligheten. Strutsen inser att den har vetat om hotet länge, utan att röra sig. Strutsen inser att den har sig själv att skylla för att idag sakna den ro som vargen utstrålar. Antagligen växer en aggression inom strutsen, som den gärna skulle ta ut över vargen. Men det är lönlöst - för vargen har vad som än sägs övertaget. Vargen iakttar när strutsen inser sanningen. Vargen skakar på huvudet, strutsen vrider sig nervöst.

Jag sa att jag inte är så förtjust i strutsar. Det var en sanning med modifikation. En varg fäller det den behöver för att överleva - men den gynnas av en växande konkurrens och mångfald. Därför är jag ändå sorgsen när människor i panik inser att de förpassas till överflöd i sin hemmamiljö, i sitt företag. Detta trots att det kanske delvis är deras eget fel. Bristen att inte hela tiden känna sig hotad, kanske inte heller är en brist. Det är en naivitet, men med en inneboende historiskt motiverad skönhet. En inneboende skönhet som speglar ett samhälle som flytt, ett hem för alla. Ett folkhem. Nu när folkhemmet inte längre finns, är allt för vargen precis som vanligt. För strutsen är det magont och sömnlösa nätter. Jag beklagar den verkligheten.

Trots kulturskillnaden var det hela intressant. Nya och närmare bekantskaper är alltid välkomna. Bil två (som blev vinnarbil) ska hyllas. Julia, Flingan, Lisa, Goce och undertecknande varg dominerade. Dream Team, precis som förutspåtts, med en otrolig lagkänsla. Flingans plockepinnfingrar, Goces sydeuropeiska tävlingsmentalitet, Lisas kluriga ledarskap och Julias personlighet bidrog stort till en perfekt mix. Tack för att ni hjälpte mig att slippa förlora.

Torsdagskvällens överförfriskade individer gjorde förresten att hela strutsbilden med dess inneboende association till zoo blev extra tydlig. Vilken cirkus. Nästan lika mycket cirkus som det blev när vattnet inte funkade i någon stuga i morse. Det är makalöst vad lite som krävs för att få människor att bli tokiga.

Vår grillmästare var för övrigt som direkt tagen ur The Hills have eyes.

Henke - hush honey - hear the howling horde