Sånt som fattas mig...

Jag var 15 och hon var två år äldre. När vi var ensamma brukade hon sätta sig gränsle över mig och ställa kniviga frågor. Hon doftade alltid solbrun hud. Till en början rodnade jag bara hon kom nära - senare syntes det inte på utsidan. Men jag var alltid livrädd inuti. Hennes kattlika ögon iakttog mig noggrant. Jag kände mig genomskinlig. Inte så mycket för att jag var rädd för vad hon såg, utan mest för att jag inte såg genom henne. Jag förstod ingenting. Jag var ju 15.

Nån gång kysste hon mig. En gång gäspade hon någon sekund efteråt. Hon gav mig aldrig vad jag ville ha, hur kunde hon, inte ens jag visste vad det var. Jag längtade alltid efter henne ändå. Jag var en högst marginell akt i hennes pjäs, men hon var huvudpersonen i min. Jag kunde glömma vad som helst om hon såg på mig. Det räckte med att hon gick förbi. En borttappad tandläkartid, en förlagd nyckel.

Två år senare tog hon livet av sig. Hon berättade aldrig vad hon kände. Varken om livet eller om mig. Jag är mycket lyckligare och starkare idag, och jag förlägger inte något. Men jag kan sakna att inte se hela tavlan. Sakna den där känslan som fick mig att vilja titta bort de där gångerna, när hon satt på mig och undrade om jag tyckte att hon var vacker. Inte en gång tittade jag bort. Inte en gång har det funnits något vackrare.

Henke - Biltankar