lördag 14 mars 2009

En känsla från förr

Jag besökte biblioteket på Stadsgårdsskolan idag för att lyssna till Elsie Johansson, och en försvunnen del av mig själv. Stadsgården med sitt bibliotek, sin skola och sin fritidsverksamhet var under tre, fyra år en väldigt central del av mitt liv. När jag idag återvände och tog mig tid att andas fylldes min kropp av undanstoppade känslor.



Då var varje steg i korridoren en kamp mellan den underliggande ilskan och en rädsla för omvärldens penetrerande blickar. Då uttalade jag mig som något så paradoxalt som en krigsimperialistisk marxist. Striden inom mig var värre än den som pågick utanför mig, och den var ändå många gånger blodig. Jag får sinnligheten in i munnen som Elsie senare uttrycker det när hon förespråkar att läsa högt.



Känslan är idag densamma, även om det fysiska biblioteket har fått ett ansiktslyft. En inomhusträdkoja, en soffa vars stoppning tittar ut och en nymålad sektionerad lässal kan inte dölja den fruktan som de omkringhovrande putsade skalen till tonåringar försöker dölja med sina tilltjatade dyra jeans och truckerkepsar. Insidan är ju inte så tuff som utsidan. Insidan vet inte ens vad den vill, än mindre vad den kan. Rädslan att inte höra hemma, att inte finnas till och inte kunna förändra sin framtid råder.



Jag undrar för en sekund hur jag bröt rädslan och fann den ro som nu stilla håller mig leende bekvämt i stormens öga. Elsies lästa rader ur hennes nya jubileumsbok påminner mig. När hon läser om ett bleknat kort på konungen, doften av kokande potatis och om en frusen miljö av hårt arbete i tider som flytt, så minns jag vad jag är. Jag är ett arv av min mormor. Hon höll mig kvar på solidaritetens och kärlekens sida. Hon stöttade, tröstade, lugnade och förklarade. När jag går runt på biblioteket efter att Elsie har avslutat så hittar jag bok efter bok som jag minns min mormor eller min mor läsa för mig. Jag tjuvlyssnar på två barn som diskuterar. "Tycker du om att dö?". Tjejen i cykelhjälm upptäcker mig och förklarar att de har en vän de inte gillar. Men de ska hämnas när de blir veterinärer och vännen kommer dit med sin hund. Då ska de skära upp magen på hunden och fylla den med sten. "Jag minns den boken", tänker jag och hindrar mig från att le eftersom jag ju inte vill att de ska tro att jag tycker det låter som en bra idé.



Biblioteket ska nu ha stängt på lördagar efter att några grabbar mellan 11 och 15 valde att hota personalen, stjäla ur kassan och plocka på sig vad de kom över. Några dagar innan händelsen hade bibliotekets nu arbetslösa eldsjäl Gabriel blivit uppsagd för att kommunen inte har råd att ha honom där. Hade Gabriel varit där den där lördagen så hade det aldrig hänt. Det är ett bakvänt resonemang om man vill lösa det grundläggande problemet, men det är fortfarande lika sant. Gabriel tillhör Råslätts kultur. Det gör inte de som håller i pengarna.



Det grundläggande problemet löser ett samhälle på samma sätt som min mormor löste mig. Det stöttar, tröstar, lugnar och förklarar.



Svenska Postverket tilldelade Elsie en klocka med graveringen "För nit och redlighet i rikets tjänst". Vilket fantastiskt uttryck.



Föräldrars själ syns i deras barn. Samhällets själ syns i dess bibliotek.



Jag känner mig inspirerad efter min stund på stadsgården och en låt spelar i mitt huvud. Lyssna på låten av kungen som när han skulle träffa Mona sa: "Socialdemocrats? That's Olof Palmes party. I'm honored to meet YOU." You bet your ass it is Olof Palmes party.







Jag gav min syrra en bok jag tror hon vill ha. Det hjälper till med punkt 71.



Jag vill avsluta med en skön fras som Elsie använde. Det smakar ändå karl sa pigan och kysste tuppen.



Henke - En påminnelse om vad och vem jag är

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar