Visions of Johanna

Jag kastade ur mig frågan i samband med att vi såg Walk the line ganska nyligen. "Om du fick spela en låt för att sammanställa din tid på jorden. Vilken skulle det bli?" Hon landade alldeles nyligen i Pink Floyd's Wish you were here. Jag har massor tankar kring det valet.

Mitt eget val har snurrat kring en hel hög med låtar. Bortsett från självklara Keith Richards - Wicked as it seems, Bob Dylan's Shelter from the storm och Led Zeppelin's Stairway to Heaven finns också Bruce Springsteen's Devils & Dust, Rolling Stones You got the silver, Thin Lizzy's Cowboy Song och Oasis Slide away.

Till sist verkar jag dock landa i:



Dylan kan unikt sammanfatta sorg utan att för den skull göra det melankoliskt. Dylan blandar passion med rå insikt som likt förakt förkastar budbäraren och ögat som iakttar. Jag känner mig hemma utan att förstå. Men det är ju som alla vet, bara min åsikt idag. Jag är ju inte större skit än jag kan ändra mig.

På ett grundare plan är jag omringad av underbara vänner och jag rakade inatt äntligen av mig mustaschen efter avklarad mustaschfest. För er som inte förstod mitt förra inlägg kan jag sammanfatta kort: Jag är stressad, varma vänner bär mig fram, kärleken i mig gör mig obekväm och skamsen. Jag skickar en känga till Gud som är lite mycket puppeteer nu. Allt vackert draperat i Springsteens ovannämnda låt.

Henke - Pipes of Water