One show - two faces

Har bevittnat Herr Springsteen och hans E Street Band två kvällar i rad nu. Det var en tankeväckande tillika medryckande upplevelse.

Fredagseftermiddagen gick i peppandets tecken och vi landade välförsedda i en välfylld park i närheten av Ullevi. Stämningen på topp och vädret i schack, bortsett från den lilla lilla regnskur som kom runt åtta (let it rain!). Jag rusade rusigt runt på arenan, tokglad och ivrig att dela med mig med eufori och extas lagrad under veckan. Som miljökoordinator tog jag mitt ansvar och såg till att alla folkölshandlande Brucelovers lämnade tillbaka plastlocken man av outgrundlig anledning fick med. What a waste!
Bruce kliver på, bara 2-3 minuter efter utsatt tid och öppnar med Born in the U.S.A. Massorna hoppar, skriker, gråter och kramas. Jag ryser, ler och säger till Colle B Bad att det här redan är en av de fem bästa konserterna jag sett... Två minuter sedan ångrar jag det. Resten av konserten blir en lång besvikelse. Visst, Bossen är bra. E Street levererar. Men den kollektiva glädjen och insatsen som krävs för att det ska bli sådär fantastiskt uteblir nästan helt. Publiken engagerar sig bara när de riktigt tunga låtarna spelas. Det finns en känsla av att besökarna tänker att "jag betalar så bra, behöver jag applådera? Den här låten gillar inte jag så mycket, så jag står här sålänge". Vi sätter inte refrängen i nya fantastiska Long walk home, vi bryr oss inte om att göra The Rising så fantastisk som den var 2003, vi super bort Mary's Place enorma potential och när American land avslutar blir bristen på engagemang bara pinsam. Det blir någonstans väldigt, väldigt moderat. Rätt hyggligt, enligt förväntan och bländande i sin glans - men ändå hjärtlöst och mediokert eftersom det inte är någonting vi gör tillsammans. Atlantic City är såklart fantastisk och får mig att tänka på både Las Vegas och Ådalen. Badlands är ju Badlands och Dancing in the Dark är ju så bra att inte ens vi kan supa bort den. Men jag lämnar ändå arenan med en känsla av att vara sårad, förnärmad och framförallt besviken. Jag funderar på om det är ett tidens tecken. Är människor nöjda med att bara få det de betalar för? Vill de inte dela, vill de inte älska alla och vill de inte släppa in världen? B Bad ler och tycker 4-5 plus. Henke muttrar och tycker att publiken skall brännas på bål och landsförvisas. Det ligger som alltid i betraktarens ögon och jag är trots allt en snuskigt bortskämd konsertvarg. För er som inte sett Bossen tidigare var det säkert en vågbrytare bland konserter.

Nu lördag, och förväntningarna uteblir och jag roar mig istället med långa danska ben, skepnadsbytande pizzor och tidtagning av toabesökare. Under ett svart parasol återställer jag min kropp från gårdagens sorg i goda vänners lag och med nationellt motstånds fanor vajande under en förvittrad, förbittrad och om ännu medveten säkerligen förvirrad före detta kung. Jag tänker mig att han funderar över huruvida detta var vad han kämpade för att bygga? Dock sällan med samma grund i sina funderingar som de välfriserade män som står nedanför dennes hästs fötter.

Då tiden för oss närmare konserten känner jag mig mer tyngd av spektaklet än lockad. Att återigen tvingas genomlida ett plågsamt uppvaknande i lektionen om samhällets förfall är inget som lockar. Jag grundar därför vidare i samma park i hopp om att dämpa verklighetens intrång. När B Bad sedan drar mig in genom Ullevis av 15-åringar välbevakade portar är det något som kittlar längst in. En liten känsla av att något är annorlunda, att han igår utsatte mig för en enkelstöt för att idag åter kittla mig i nacken med en fredsduvas vita fjäder.
Vi tränger oss längre fram idag, måna om att hamna bland hungrigare, äktare och mer leende fans. När kravallstängslen ses mellan tunna tyger 5-6 meter framför oss känner vi oss välplacerade.

Bossen är lite långsammare ut idag, kanske som jag, besviken över gårdagen men ändå fast besluten att göra vad han kan. Publiken är den här gången med från start och fortsätter sitt ljuvliga skanderande som pågått i en halvtimme genom att sjunga sig igenom hela Night. Jag är mest paff av att det kokar runt mig och när Lonesome day som tredje låt landar så börjar jag inse att lördagkvällen kommer bli så mycket bättre än fredageskvällen. Mer för oss som vill vara där tillsammans! Hungry heart och Summertime blues följer och min kropp har redan dansat, studsat och älskat mer än den gjorde under hela fredagen (förmiddagen, eftermiddag och natt inkluderat). Igår backade jag, köpte öl, småpratade och gick på dass - idag är det inte ett alternativ. Jag är i E Streets våld och greppet är mäktigt, oförlåtande (men ändå högst förlåtande) och totalt. Alla underbara udda val som landar därefter håller igång kroppens gung och eftersom jag saknar kunskapen att längre själv bestämma över min kropp börjar jag känna mig svimfärdig av törst, hetta och ja vafan - genuin tårögd socialistisk glädje! The promised land ger mig nationell stolthet, Backstreets får mig att tänka på utanförskap och Livin' in the future är ett vackert orkestrerat långfinger åt FRA. När han dessutom kutar runt med en Obama-skylt som nån smart åskådare fått med sig så blir det lika mycket sossemöte som konsert och jag finner mig stå och svamla osammanhängande om konsertens tydliga budskap. De långa snubbarna runt mig nickar instämmande och säger att de måste rösta rätt nästa gång. Jag bara ler och skakar på huvudet. Kollektivismen som saknades igår är tillbaka för att vråla sönder mina trumhinnor och hoppa sönder mina leder. Min kropp ger inte upp, eftersom den är byggd som min farfars, med en robust vilja och en kokande överlevnadsinstinkt - men det är inte långt ifrån att jag som killen bakom slår av strömbrytaren och faller ihop till allas förskräckelse. Efter att ha sjungit för hela Västergötland och Bohuslän i Waitin' on a sunny day skakar knäna först av mjölksyra men senare av rhytmen i favoriten Working on the highway (som för övrigt gått hela dagen i min stereo). Här någonstans borde en total konsert ta slut. Här borde jag inte kunna skriva mer om fantastiska låtar, svajande armar och körsång som skapar en effekt av rundgång i arenan. Men ikväll finns det mer. Ikväll är Mary's Place 9:47 lång (jag har den på mobilen där man kan höra mig tappa rösten), ikväll är The Rising sååå pampig (Även om Little Steven får rädda när publiken inte riktigt bär i mitten), ikväll är Long Walk home helt jävla otrolig (publiken kan plötsligt refrängen!) och Badlands och Thunder Road och Born to run... ja ni förstår. Ni missade nåt. (Försöker avsluta)

Förlåt, jag kan inte sluta kladda. Sensationen sitter kvar och vill ut genom fingrarna. American Land... yes baby - ge mig mer specialversion av The Seeger Sessions liksom. När Bruce trycker in swedes i texten exploderar det sådär lagom som det gör när egon blir tillfredställda. Avslutande Twist and Shout är lång, rättvis och definitiv. Ullevi har faktiskt den där publiken som Bossen är så kär i. De var bara inte här igår. De väntade till lördagen. Som tur var är jag korkad nog att betala för två konserter. Nu är jag lycklig men trött och döper den känslan till "Bruced".

Henke - Bruced and out