söndag 6 juni 2010

Are we the waiting


B bad tar mig till Göteborg på 70 minuter.

I Göteborg får vi charmigt bra Johnossi, instinktivt rock n rolla Joan Jett & The Blackhearts och snuskigt tajta Green Day. B Bad förväntade sig ingenting av Green Day. Själv kände jag att det kunde bli precis hur bra som helst. Och det blev det. Billie Joe Armstrong kan vara världens grymmaste publikmotor, och det säger jag efter att ha sett precis allt. Att skjuta ut t-shirts, vattna publiken, rulla ut toapapper, ha konstant pågående fyrverkerier och kompa det med eldsflammor gör dessutom det hela ännu mer cirkus. Killarna har ett budskap, men det går aldrig ut över livsglädjen eller musiken. Henke mös, och fick galet med energi i systemet.

Bäst? Tja... St. Jimmy, Holiday, Minority och American Idiot skulle jag tro. Sämst? En av världens bästa låtar, Longview, sjungs sönder av tre fans som är för upptagna med att lipa för att kunna prestera. Charmigt, men föga engagerande för oss andra 27 000. Sen kom ju aldrig Welcome to Paradise. Men allvarligt, vem bryr sig när jag har den här punkiga känslan en fuckin söndag?

B Bad tar mig hem på knappa 70 minuter.


Ett tips - ladda mobilen, annars tar ödet över. Ödet gör förvisso ett bra jobb, men det är bättre att bestämma själv.



Henke - a punked punk

Inga kommentarer: