Ikväll önskar jag vinter. Eller åtminstone hiskeliga skyfall. Jag är inte skapad för den här värmen. Mitt liv var tänkt för en kallare plats. Får se om det blir så tillslut. Vet inte om växthuseffekten fanns med i kalkylen under skapandet av mitt jag. Vet inte vad som fanns med i kalkylen om jag ska vara helt ärlig. Just nu känns jag främmande för mig själv. Intressant värre - med betoning på värre.
Henke - utanför sin biotop
måndag 28 juli 2008
söndag 27 juli 2008
One show, two faces part II
Jag var lite besviken efter Maiden på Stadion. Bruce var ju lite krasslig och publiken fick aldrig igång det där trycket som får pulsen att slå efter basen. Precis samma show 10 dagar senare har allt som saknades på Stadion. Bruce rosslar lite i första Aces High och Two minutes to midnight - men därefter sitter allt. The Trooper, Wasted years, The number of the beast och hellowed be thy name är tokbra. Rime of the ancient mariner (Hollywood skulle kunna göra film på den texten), run to the hills, fear of the dark och The Clairvoyant är ännu bättre. Enastående, exceptionella, utomjordiska och vad man nu mer kan finna för superlativ. Det är fantastikt att ha dryga 56.000 fans omkring sig som inte kommenterar att lirarna på scen har fler rynkor än nacken på en gris, att Harris byxor hör hemma i Tour de France eller att hårdrocken börjar kännas naturlig i Allsång på skansen. Rätt människor på rätt plats och sången dånar över hela Sverige. Ungefär som Statoils köer efter konserten. Statoil Österängen var full med Maiden t-shirts när vi gled in runt klockan 2. Ett intressant fenomen att en konsert i Göteborg påverkar Statoils försäljning i Jönköping.
Det här var bättre än Maiden 03. Och det betyder topp 5 ever. Said som krängde biljetterna till oss mellan nordstan och Ullevi ska ha stora tack. De 230 spänn per biljett som du tjänade på oss bjuder vi med glädje på. Avenged Sevenfolds cover på Panteras Walk var dessutom helt insane och mycket sköna Jönköpingsmänniskor fann vi. Spontanresor kan inte överskattas.
Henke - one show, two faces part III privat
Det här var bättre än Maiden 03. Och det betyder topp 5 ever. Said som krängde biljetterna till oss mellan nordstan och Ullevi ska ha stora tack. De 230 spänn per biljett som du tjänade på oss bjuder vi med glädje på. Avenged Sevenfolds cover på Panteras Walk var dessutom helt insane och mycket sköna Jönköpingsmänniskor fann vi. Spontanresor kan inte överskattas.
Henke - one show, two faces part III privat
lördag 19 juli 2008
frankerat och klart
Jag köpte lite serietidningar på tradera häromdagen (punkt 19, nu 34/36). De anlände nyligen i ett vitt välvadderat kuvert frankerat med en sisådär 40 gamla frimärken. Någon filatelist utsåg fel arvtagare och hans gröna kungamärke från -61 gick således hand i hand med en del andra klassiker ett bittert öde till mötes. Men mina tidningar kom fram - och grekerna talade om att alltings mål var att uppfylla sitt syfte. Vad är ett frimärkes syfte om inte att bli slickat, stämplat och skickat?
Mitt syfte är i sommar att se till att min ekonomi återhämtar sig bättre än den amerikanska bostadsmarknaden och den svenska börsmarknaden. Hittills är det under kontroll om än med en touch av snålblåst. Lite som vilken socialdemokratisk ekonomi som helst antar jag.
Sossar sitter i allmänhet och myser. Alliansen är så vedervärdig att vi inte ens behöver uttala oss för att få medvind. Almedalsveckan var bara passiv i år och det gynnar oss. Återhållsamhet står i stor text överst på mediestrategitavlan i högkvarterets källare och den strategin fungerar. Alliansen alienerar i stort sett varenda ungdom genom FRA och minimaliserar samtidigt sina mindre partier genom att göra dem åsiktslösa. Nästa val kommer innehålla en stor väljarskara som röstar emot Reinfeldt (inte för sossarna) och en ännu större väljarskara som röstar på ett parti som kanske inte når 4 %. Kd ligger runt 3,1 och C runt 5,4. Bägge i farozonen om den gemensamma politiken fortsätter. Carlgren återigen i blåsväder (klimatförändringen till tack?) efter sitt tal inför luftfartsverket nyligen. Framtiden stavas BANVERKET. Bara Tolgfors är mer skrattretande just nu. Eller ja, kanske Sabuni eftersom hon fortfarande inte gjort någonting. Glömde jag säga att Ackos vårdköer är längre nu än under sossarnas styre i Jönköping? Spåret utmed stranden ligger precis likadant och kommunens ekonomi har brustit. Är det bara jag som saknar symmetrin med det som utlovades inför valet? Att dessutom ha mage att norpa ära för Jönköpings nya klimatprogram är bara pinsamt. Dessutom ett slag i ansiktet på Ann-Mari Nilsson och Elin Lagerqvist som faktiskt i hög grad bidrog under utarbetandet. Tyvärr vinner inga sossar röster på att gå till kyrkan hyggligt regelbundet. Det känns lite som huvudrollsinnehavarens kyrkobesök i hyllade There will be blood. "Let's build some pipeline"
Eftersom agitation och interpellation verkar vara överflödig roar jag mig istället med mindre viktiga ting. Som att se Maiden i Göteborg och sova ikapp. En hes pilot och 4 sega gubbar rockade loss lika bra som alltid. Coolast i publiken var en liten 12-årig rocker som sjöng sig igenom hela can i play with madness, fear of the dark och run to the hills i sin jeansjacka och med lillfingret och pekfingret höjt mot den fina stockholmshimmeln. En sån ska jag ha när jag blir stor!
Roligast annars är Alvin och Vem vare som kastade (med alla remakes).
Henke - En ny hård vänsterkrok
Mitt syfte är i sommar att se till att min ekonomi återhämtar sig bättre än den amerikanska bostadsmarknaden och den svenska börsmarknaden. Hittills är det under kontroll om än med en touch av snålblåst. Lite som vilken socialdemokratisk ekonomi som helst antar jag.
Sossar sitter i allmänhet och myser. Alliansen är så vedervärdig att vi inte ens behöver uttala oss för att få medvind. Almedalsveckan var bara passiv i år och det gynnar oss. Återhållsamhet står i stor text överst på mediestrategitavlan i högkvarterets källare och den strategin fungerar. Alliansen alienerar i stort sett varenda ungdom genom FRA och minimaliserar samtidigt sina mindre partier genom att göra dem åsiktslösa. Nästa val kommer innehålla en stor väljarskara som röstar emot Reinfeldt (inte för sossarna) och en ännu större väljarskara som röstar på ett parti som kanske inte når 4 %. Kd ligger runt 3,1 och C runt 5,4. Bägge i farozonen om den gemensamma politiken fortsätter. Carlgren återigen i blåsväder (klimatförändringen till tack?) efter sitt tal inför luftfartsverket nyligen. Framtiden stavas BANVERKET. Bara Tolgfors är mer skrattretande just nu. Eller ja, kanske Sabuni eftersom hon fortfarande inte gjort någonting. Glömde jag säga att Ackos vårdköer är längre nu än under sossarnas styre i Jönköping? Spåret utmed stranden ligger precis likadant och kommunens ekonomi har brustit. Är det bara jag som saknar symmetrin med det som utlovades inför valet? Att dessutom ha mage att norpa ära för Jönköpings nya klimatprogram är bara pinsamt. Dessutom ett slag i ansiktet på Ann-Mari Nilsson och Elin Lagerqvist som faktiskt i hög grad bidrog under utarbetandet. Tyvärr vinner inga sossar röster på att gå till kyrkan hyggligt regelbundet. Det känns lite som huvudrollsinnehavarens kyrkobesök i hyllade There will be blood. "Let's build some pipeline"
Eftersom agitation och interpellation verkar vara överflödig roar jag mig istället med mindre viktiga ting. Som att se Maiden i Göteborg och sova ikapp. En hes pilot och 4 sega gubbar rockade loss lika bra som alltid. Coolast i publiken var en liten 12-årig rocker som sjöng sig igenom hela can i play with madness, fear of the dark och run to the hills i sin jeansjacka och med lillfingret och pekfingret höjt mot den fina stockholmshimmeln. En sån ska jag ha när jag blir stor!
Roligast annars är Alvin och Vem vare som kastade (med alla remakes).
Henke - En ny hård vänsterkrok
söndag 6 juli 2008
One show - two faces
Har bevittnat Herr Springsteen och hans E Street Band två kvällar i rad nu. Det var en tankeväckande tillika medryckande upplevelse.
Fredagseftermiddagen gick i peppandets tecken och vi landade välförsedda i en välfylld park i närheten av Ullevi. Stämningen på topp och vädret i schack, bortsett från den lilla lilla regnskur som kom runt åtta (let it rain!). Jag rusade rusigt runt på arenan, tokglad och ivrig att dela med mig med eufori och extas lagrad under veckan. Som miljökoordinator tog jag mitt ansvar och såg till att alla folkölshandlande Brucelovers lämnade tillbaka plastlocken man av outgrundlig anledning fick med. What a waste!
Bruce kliver på, bara 2-3 minuter efter utsatt tid och öppnar med Born in the U.S.A. Massorna hoppar, skriker, gråter och kramas. Jag ryser, ler och säger till Colle B Bad att det här redan är en av de fem bästa konserterna jag sett... Två minuter sedan ångrar jag det. Resten av konserten blir en lång besvikelse. Visst, Bossen är bra. E Street levererar. Men den kollektiva glädjen och insatsen som krävs för att det ska bli sådär fantastiskt uteblir nästan helt. Publiken engagerar sig bara när de riktigt tunga låtarna spelas. Det finns en känsla av att besökarna tänker att "jag betalar så bra, behöver jag applådera? Den här låten gillar inte jag så mycket, så jag står här sålänge". Vi sätter inte refrängen i nya fantastiska Long walk home, vi bryr oss inte om att göra The Rising så fantastisk som den var 2003, vi super bort Mary's Place enorma potential och när American land avslutar blir bristen på engagemang bara pinsam. Det blir någonstans väldigt, väldigt moderat. Rätt hyggligt, enligt förväntan och bländande i sin glans - men ändå hjärtlöst och mediokert eftersom det inte är någonting vi gör tillsammans. Atlantic City är såklart fantastisk och får mig att tänka på både Las Vegas och Ådalen. Badlands är ju Badlands och Dancing in the Dark är ju så bra att inte ens vi kan supa bort den. Men jag lämnar ändå arenan med en känsla av att vara sårad, förnärmad och framförallt besviken. Jag funderar på om det är ett tidens tecken. Är människor nöjda med att bara få det de betalar för? Vill de inte dela, vill de inte älska alla och vill de inte släppa in världen? B Bad ler och tycker 4-5 plus. Henke muttrar och tycker att publiken skall brännas på bål och landsförvisas. Det ligger som alltid i betraktarens ögon och jag är trots allt en snuskigt bortskämd konsertvarg. För er som inte sett Bossen tidigare var det säkert en vågbrytare bland konserter.
Nu lördag, och förväntningarna uteblir och jag roar mig istället med långa danska ben, skepnadsbytande pizzor och tidtagning av toabesökare. Under ett svart parasol återställer jag min kropp från gårdagens sorg i goda vänners lag och med nationellt motstånds fanor vajande under en förvittrad, förbittrad och om ännu medveten säkerligen förvirrad före detta kung. Jag tänker mig att han funderar över huruvida detta var vad han kämpade för att bygga? Dock sällan med samma grund i sina funderingar som de välfriserade män som står nedanför dennes hästs fötter.
Då tiden för oss närmare konserten känner jag mig mer tyngd av spektaklet än lockad. Att återigen tvingas genomlida ett plågsamt uppvaknande i lektionen om samhällets förfall är inget som lockar. Jag grundar därför vidare i samma park i hopp om att dämpa verklighetens intrång. När B Bad sedan drar mig in genom Ullevis av 15-åringar välbevakade portar är det något som kittlar längst in. En liten känsla av att något är annorlunda, att han igår utsatte mig för en enkelstöt för att idag åter kittla mig i nacken med en fredsduvas vita fjäder.
Vi tränger oss längre fram idag, måna om att hamna bland hungrigare, äktare och mer leende fans. När kravallstängslen ses mellan tunna tyger 5-6 meter framför oss känner vi oss välplacerade.
Bossen är lite långsammare ut idag, kanske som jag, besviken över gårdagen men ändå fast besluten att göra vad han kan. Publiken är den här gången med från start och fortsätter sitt ljuvliga skanderande som pågått i en halvtimme genom att sjunga sig igenom hela Night. Jag är mest paff av att det kokar runt mig och när Lonesome day som tredje låt landar så börjar jag inse att lördagkvällen kommer bli så mycket bättre än fredageskvällen. Mer för oss som vill vara där tillsammans! Hungry heart och Summertime blues följer och min kropp har redan dansat, studsat och älskat mer än den gjorde under hela fredagen (förmiddagen, eftermiddag och natt inkluderat). Igår backade jag, köpte öl, småpratade och gick på dass - idag är det inte ett alternativ. Jag är i E Streets våld och greppet är mäktigt, oförlåtande (men ändå högst förlåtande) och totalt. Alla underbara udda val som landar därefter håller igång kroppens gung och eftersom jag saknar kunskapen att längre själv bestämma över min kropp börjar jag känna mig svimfärdig av törst, hetta och ja vafan - genuin tårögd socialistisk glädje! The promised land ger mig nationell stolthet, Backstreets får mig att tänka på utanförskap och Livin' in the future är ett vackert orkestrerat långfinger åt FRA. När han dessutom kutar runt med en Obama-skylt som nån smart åskådare fått med sig så blir det lika mycket sossemöte som konsert och jag finner mig stå och svamla osammanhängande om konsertens tydliga budskap. De långa snubbarna runt mig nickar instämmande och säger att de måste rösta rätt nästa gång. Jag bara ler och skakar på huvudet. Kollektivismen som saknades igår är tillbaka för att vråla sönder mina trumhinnor och hoppa sönder mina leder. Min kropp ger inte upp, eftersom den är byggd som min farfars, med en robust vilja och en kokande överlevnadsinstinkt - men det är inte långt ifrån att jag som killen bakom slår av strömbrytaren och faller ihop till allas förskräckelse. Efter att ha sjungit för hela Västergötland och Bohuslän i Waitin' on a sunny day skakar knäna först av mjölksyra men senare av rhytmen i favoriten Working on the highway (som för övrigt gått hela dagen i min stereo). Här någonstans borde en total konsert ta slut. Här borde jag inte kunna skriva mer om fantastiska låtar, svajande armar och körsång som skapar en effekt av rundgång i arenan. Men ikväll finns det mer. Ikväll är Mary's Place 9:47 lång (jag har den på mobilen där man kan höra mig tappa rösten), ikväll är The Rising sååå pampig (Även om Little Steven får rädda när publiken inte riktigt bär i mitten), ikväll är Long Walk home helt jävla otrolig (publiken kan plötsligt refrängen!) och Badlands och Thunder Road och Born to run... ja ni förstår. Ni missade nåt. (Försöker avsluta)
Förlåt, jag kan inte sluta kladda. Sensationen sitter kvar och vill ut genom fingrarna. American Land... yes baby - ge mig mer specialversion av The Seeger Sessions liksom. När Bruce trycker in swedes i texten exploderar det sådär lagom som det gör när egon blir tillfredställda. Avslutande Twist and Shout är lång, rättvis och definitiv. Ullevi har faktiskt den där publiken som Bossen är så kär i. De var bara inte här igår. De väntade till lördagen. Som tur var är jag korkad nog att betala för två konserter. Nu är jag lycklig men trött och döper den känslan till "Bruced".
Henke - Bruced and out
Fredagseftermiddagen gick i peppandets tecken och vi landade välförsedda i en välfylld park i närheten av Ullevi. Stämningen på topp och vädret i schack, bortsett från den lilla lilla regnskur som kom runt åtta (let it rain!). Jag rusade rusigt runt på arenan, tokglad och ivrig att dela med mig med eufori och extas lagrad under veckan. Som miljökoordinator tog jag mitt ansvar och såg till att alla folkölshandlande Brucelovers lämnade tillbaka plastlocken man av outgrundlig anledning fick med. What a waste!
Bruce kliver på, bara 2-3 minuter efter utsatt tid och öppnar med Born in the U.S.A. Massorna hoppar, skriker, gråter och kramas. Jag ryser, ler och säger till Colle B Bad att det här redan är en av de fem bästa konserterna jag sett... Två minuter sedan ångrar jag det. Resten av konserten blir en lång besvikelse. Visst, Bossen är bra. E Street levererar. Men den kollektiva glädjen och insatsen som krävs för att det ska bli sådär fantastiskt uteblir nästan helt. Publiken engagerar sig bara när de riktigt tunga låtarna spelas. Det finns en känsla av att besökarna tänker att "jag betalar så bra, behöver jag applådera? Den här låten gillar inte jag så mycket, så jag står här sålänge". Vi sätter inte refrängen i nya fantastiska Long walk home, vi bryr oss inte om att göra The Rising så fantastisk som den var 2003, vi super bort Mary's Place enorma potential och när American land avslutar blir bristen på engagemang bara pinsam. Det blir någonstans väldigt, väldigt moderat. Rätt hyggligt, enligt förväntan och bländande i sin glans - men ändå hjärtlöst och mediokert eftersom det inte är någonting vi gör tillsammans. Atlantic City är såklart fantastisk och får mig att tänka på både Las Vegas och Ådalen. Badlands är ju Badlands och Dancing in the Dark är ju så bra att inte ens vi kan supa bort den. Men jag lämnar ändå arenan med en känsla av att vara sårad, förnärmad och framförallt besviken. Jag funderar på om det är ett tidens tecken. Är människor nöjda med att bara få det de betalar för? Vill de inte dela, vill de inte älska alla och vill de inte släppa in världen? B Bad ler och tycker 4-5 plus. Henke muttrar och tycker att publiken skall brännas på bål och landsförvisas. Det ligger som alltid i betraktarens ögon och jag är trots allt en snuskigt bortskämd konsertvarg. För er som inte sett Bossen tidigare var det säkert en vågbrytare bland konserter.
Nu lördag, och förväntningarna uteblir och jag roar mig istället med långa danska ben, skepnadsbytande pizzor och tidtagning av toabesökare. Under ett svart parasol återställer jag min kropp från gårdagens sorg i goda vänners lag och med nationellt motstånds fanor vajande under en förvittrad, förbittrad och om ännu medveten säkerligen förvirrad före detta kung. Jag tänker mig att han funderar över huruvida detta var vad han kämpade för att bygga? Dock sällan med samma grund i sina funderingar som de välfriserade män som står nedanför dennes hästs fötter.
Då tiden för oss närmare konserten känner jag mig mer tyngd av spektaklet än lockad. Att återigen tvingas genomlida ett plågsamt uppvaknande i lektionen om samhällets förfall är inget som lockar. Jag grundar därför vidare i samma park i hopp om att dämpa verklighetens intrång. När B Bad sedan drar mig in genom Ullevis av 15-åringar välbevakade portar är det något som kittlar längst in. En liten känsla av att något är annorlunda, att han igår utsatte mig för en enkelstöt för att idag åter kittla mig i nacken med en fredsduvas vita fjäder.
Vi tränger oss längre fram idag, måna om att hamna bland hungrigare, äktare och mer leende fans. När kravallstängslen ses mellan tunna tyger 5-6 meter framför oss känner vi oss välplacerade.
Bossen är lite långsammare ut idag, kanske som jag, besviken över gårdagen men ändå fast besluten att göra vad han kan. Publiken är den här gången med från start och fortsätter sitt ljuvliga skanderande som pågått i en halvtimme genom att sjunga sig igenom hela Night. Jag är mest paff av att det kokar runt mig och när Lonesome day som tredje låt landar så börjar jag inse att lördagkvällen kommer bli så mycket bättre än fredageskvällen. Mer för oss som vill vara där tillsammans! Hungry heart och Summertime blues följer och min kropp har redan dansat, studsat och älskat mer än den gjorde under hela fredagen (förmiddagen, eftermiddag och natt inkluderat). Igår backade jag, köpte öl, småpratade och gick på dass - idag är det inte ett alternativ. Jag är i E Streets våld och greppet är mäktigt, oförlåtande (men ändå högst förlåtande) och totalt. Alla underbara udda val som landar därefter håller igång kroppens gung och eftersom jag saknar kunskapen att längre själv bestämma över min kropp börjar jag känna mig svimfärdig av törst, hetta och ja vafan - genuin tårögd socialistisk glädje! The promised land ger mig nationell stolthet, Backstreets får mig att tänka på utanförskap och Livin' in the future är ett vackert orkestrerat långfinger åt FRA. När han dessutom kutar runt med en Obama-skylt som nån smart åskådare fått med sig så blir det lika mycket sossemöte som konsert och jag finner mig stå och svamla osammanhängande om konsertens tydliga budskap. De långa snubbarna runt mig nickar instämmande och säger att de måste rösta rätt nästa gång. Jag bara ler och skakar på huvudet. Kollektivismen som saknades igår är tillbaka för att vråla sönder mina trumhinnor och hoppa sönder mina leder. Min kropp ger inte upp, eftersom den är byggd som min farfars, med en robust vilja och en kokande överlevnadsinstinkt - men det är inte långt ifrån att jag som killen bakom slår av strömbrytaren och faller ihop till allas förskräckelse. Efter att ha sjungit för hela Västergötland och Bohuslän i Waitin' on a sunny day skakar knäna först av mjölksyra men senare av rhytmen i favoriten Working on the highway (som för övrigt gått hela dagen i min stereo). Här någonstans borde en total konsert ta slut. Här borde jag inte kunna skriva mer om fantastiska låtar, svajande armar och körsång som skapar en effekt av rundgång i arenan. Men ikväll finns det mer. Ikväll är Mary's Place 9:47 lång (jag har den på mobilen där man kan höra mig tappa rösten), ikväll är The Rising sååå pampig (Även om Little Steven får rädda när publiken inte riktigt bär i mitten), ikväll är Long Walk home helt jävla otrolig (publiken kan plötsligt refrängen!) och Badlands och Thunder Road och Born to run... ja ni förstår. Ni missade nåt. (Försöker avsluta)
Förlåt, jag kan inte sluta kladda. Sensationen sitter kvar och vill ut genom fingrarna. American Land... yes baby - ge mig mer specialversion av The Seeger Sessions liksom. När Bruce trycker in swedes i texten exploderar det sådär lagom som det gör när egon blir tillfredställda. Avslutande Twist and Shout är lång, rättvis och definitiv. Ullevi har faktiskt den där publiken som Bossen är så kär i. De var bara inte här igår. De väntade till lördagen. Som tur var är jag korkad nog att betala för två konserter. Nu är jag lycklig men trött och döper den känslan till "Bruced".
Henke - Bruced and out
onsdag 2 juli 2008
Jag är främling
E.S Lorenz mästerverk sjöngs av min farbror på min farfars begravning idag. Den får därför också namnge dagens inlägg. Jag kan någonstans på allvar identifiera mig i dess budskap - kanske för att det för mig någonstans går att relatera till grundläggande socialism och min eviga känsla av sorgsna men betydelsefulla ensamhet. Jag förstår dock inte hur min farbror kan framföra det så hedervärt en dag som den här. Vackert på fler än ett sätt för mig.
Begravningen var annars intressant. Det visade sig att farfar också var hedersmedlem i en orden där han varit medlem i över 50 år. Något jag aldrig vetat om. De höll en kort men respektingivande ceremoni, även om många saknar förståelse för deras verksamhet. Min systers befaran om att farfar hade varit med i maffian var roligast bland skepsisen. Jag gillar vanligtvis inte att gå på släktträffar - men idag kändes det som om vi hade en gemensam kärna någonstans. Bara en stor man, och i detta fallet hans bortgång - kan åstadkomma en sådan förening.
Olles Det gåtfulla folket till hoppande barn var underbart som återhämtning. Mina kusiners barn är för söta. Söt är inte samma sak som snygg, men det hävdades att jag var snygg idag. Tillsammans med kommentaren "du är så lik din far", vet jag dock inte vad det innebär. Men tack, i guess. Gött att veta att farsan är farsan, liksom.
För mig och Colle är den här nya trailern störst just nu. Men den här, den här och kommande Che konkurrerar hårt. Mycket bra film framöver med andra ord. Gött.
Annars blir det 2 gånger Bruce i helgen. Awesome. 5 av 6 i sällskapet är klara. Jakten på den sista deltagaren kvarstår, många nej har lett till långväga förfrågningar, men ombyte förnöjer som det heter.
Är det någon som har ett extra arbete som bådar snabb inkomst är jag förresten mer än villig att ta det jobbet nu. Let me know.
Henke - Standing on the shoulders of giants
Begravningen var annars intressant. Det visade sig att farfar också var hedersmedlem i en orden där han varit medlem i över 50 år. Något jag aldrig vetat om. De höll en kort men respektingivande ceremoni, även om många saknar förståelse för deras verksamhet. Min systers befaran om att farfar hade varit med i maffian var roligast bland skepsisen. Jag gillar vanligtvis inte att gå på släktträffar - men idag kändes det som om vi hade en gemensam kärna någonstans. Bara en stor man, och i detta fallet hans bortgång - kan åstadkomma en sådan förening.
Olles Det gåtfulla folket till hoppande barn var underbart som återhämtning. Mina kusiners barn är för söta. Söt är inte samma sak som snygg, men det hävdades att jag var snygg idag. Tillsammans med kommentaren "du är så lik din far", vet jag dock inte vad det innebär. Men tack, i guess. Gött att veta att farsan är farsan, liksom.
För mig och Colle är den här nya trailern störst just nu. Men den här, den här och kommande Che konkurrerar hårt. Mycket bra film framöver med andra ord. Gött.
Annars blir det 2 gånger Bruce i helgen. Awesome. 5 av 6 i sällskapet är klara. Jakten på den sista deltagaren kvarstår, många nej har lett till långväga förfrågningar, men ombyte förnöjer som det heter.
Är det någon som har ett extra arbete som bådar snabb inkomst är jag förresten mer än villig att ta det jobbet nu. Let me know.
Henke - Standing on the shoulders of giants
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
